Relationsbloggen Del1

Välkomna till relationsbloggen Del1

Om Exrelationer.

Jag har tre ex, eller fyra beroende på hur en räknar. Till alla utom en av dem har jag antingen en ickerelation eller en fungerande vänskapsrelation i dag. Det är så fint, förutom att den där som jag fortfarande inte har ett helt avslappnat förhållningssätt till, gnager som en liten nagel i mitt ena öga.

Det är min andra relation det handlar om. Jag har tidigare refererat till den här personen som [den tomma] och det tänker jag fortsätta med för det är en pseudonym som passar ypperligt. Det stör mig lite att det fortfarande skaver för jag trodde verkligen inte det, det blev tydligt först när jag ”träffade” Snyggtjejen. Jag minns tydligt hur det kändes när hon droppade att [den tomma] är en av hennes bästa vänner. Där låg jag, bredvid en av de hetaste personer jag någonsin träffat och min första impuls var att springa därifrån. Dels för att att träffa någon som är bästa vän med ett ex är illa nog och dels för att jag verkligen verkligen inte vill ha [den tomma] i mitt liv överhuvudtaget. Dels på grund av all skit som hände mellan oss och dels för att hen är en av de absolut mest ointressanta människor jag träffat i hela mitt liv. Jag valde den relationen för att jag tyckte att hen var lite cool, hen såg (då, absolut inte länge) ut lite som Hillary Swank i rollen som Brandon Teena i filmen Boys dont cry och jag gillade det, då. Jag behövde bekräftelsen. Kär var jag aldrig, inte hen heller. Vi pratade aldrig med varandra och vi låg i princip aldrig. Vår relation tuffade på som i ett vakum och jag försökte förstå vem fan det var jag var ihop med. När jag insåg det omöjliga i det projektet valde jag att dra, jag hade fått nog. Då tog det skruv, hen körde en klassiker; nu när hon drar så inser jag att hon är love of my life och därför skiter jag i att hon säger att hon inte vill mer, hennes gränser tänker jag kliva över och hennes integritet tänker jag inte bry mig ett skit om. Det tog mig tre månader att bli av med henom och det blev smutsig, mycket smutsigt.

När tre månader av ”låt mig vara för i helvete, jag vill inte mera” hade passerat utan resultat började jag dejta [Spöket] och i och med det kände jag att det var dags att sätta hårt mot hårt. Jag skrev ett sjukt välformulerat brev till [den tomma]. Jag valde brevformen för att alla andra kommunikationsvägar hade visat sig inte fungera. I brevet skrev jag att nu får det fan vara nog, jag dejtar någon annan. [den tomma]s ologiska slutsats av detta vara att jag hade börjat dejta denna andra redan innan jag och [den tomma] hade avslutat vår historia (vi råkade ha sex en gång precis efter vi hade gjort slut – ett av mitt livs största misstag). Så var inte fallet men [den tomma] vägrade att tro på det. Jag gjorde några tappra försök att förklara hur det låg till, men utan resultat, det var som att prata med en vägg. Sedan gav jag upp. Vi skildes inte som vänner, [den tomma] var övertygad om att jag ljög och jag tyckte vid det här laget att [den tomma] var helt jävla dum i hela jävla huvudet. Det tycker jag fortfarande, något annat kan jag inte säga.

Vad jag ska göra med det här vet jag inte. Det känns ju lite smått sinnesstört att ta kontakt med [den tomma] och försöka reda ut det, efter över fem år. Kom igen liksom, någon måtta får det väl ändå vara. Dessutom vill jag att [den tomma] ska befinna sig så långt bort ifrån mig som det bara är möjligt.

Varje gång jag har träffat [den tomma] genom åren har min första impuls varit att skrika åt henom hur jävla dum i huvudet hen är. Jag har naturligtvis aldrig valt att följa den impulsen men å vad jag har velat göra det. Eller alternativt säga något sarkastiskt till henom, något i stil med; ”Hej du din dumme fan, tror du fortfarande att jag ljög om det där, va? va? Har du skaffat dig ett liv ännu? Fungerar dina relationer? Nähä, vad tråkigt.. det kanske beror på att du är heeelt dum i huvudet”

Min terapeut hade en teori om att jag har svårt att hantera, och inte minst att släppa, att människor tror att jag ljuger. Hon babblade på om att det verkar som att jag tappar bort mina nyanser och min intellektuella förmåga när människor tror att jag ljuger. Jag tror att hon hade rätt, jävligt rätt dessutom. Det här blogginlägget kan ses som ett bevis på det om inte annat.

Del2 i serien relationsbloggen kommer att handla om vänskapsrelationer.