Jag är inne i en period av ökad alkoholkonsumtion. Jag har lyckats dricka tre dagar i rad, något som i mitt liv är mycket sällsynt. Först öl med Snyggtjejen i onsdags, i vanlig ordning mycket uttömmande, den här gången gällande ordklasser. Vi kom fram till att ordet ost går att böja på massor av olika sätt, att osta till exempel. Mycket fint. Sen snutexamenshallaballo hos Snuttjejen i torsdags, jag knäckte en flaska bubbel alldeles själv och blev, som sig bör, bubblande bubblig. Jag avslutade mitt tredagarsrace i går genom att, av bara farten, hälla i mig massa fulöl ur plastglas i ett överbefolkat Kungsan. Sen åkte jag hem. Nu är jag bakis, tredagarsbakis. Jag har ont i magen också. Det är synd om mig. Jättesynd.
Just nu funderar jag mycket på det där med raggande, intresse, flirtande, kalla det va fan du vill. Jag fattar nämligen ingenting, mer än att det verkar var skillnad nu jämfört med för fem år sedan då jag sist aktivt var ute på det som i dagligt tal brukar kallas för marknaden. En marknad som jag för övrigt inte ger mycket för. Jag fattar inte vad folk vill, de saker som skulle kunna vara någon form av signaler är så subtila att det inte går att säga om de är signaler eller inte. Det finns några personer i min omedelbara närhet just nu som ägnar sig åt sådana subtiliteter. Är ett snett leende och en extremt diskret blinkning en signal? Är ett nästanöverdrivet trevligt bemötande som ligger på gränsen för vad som är ett socialt accepterat trevligt bemötande en signal? Vad betyder snudd på för många återkommande blinksmileys i en chatdialog? Jag fattar ingenting. Om det är signaler, varför vara så jävla subtil så ändå ingen förstår, eller vågar förstå? Om det inte är signaler, vad är det då? Småflirtande för att få bekräftelse där en tror att den går att hämta? Eller bara dålig kroppsspråkskontroll? Nästa gång det händer funderar jag allvarligt på att fråga vad det är frågan om.
Annat var det för fem år sedan, mera rakt på. Vad har hänt med; ”Hej, jag vill bara säga att jag tycker att du är jävligt snygg”, ”Hej, jag tänkte bara höra om du fortfarande dejtar […]”, ”Hej, vad vill du ha att dricka ikväll?” eller för all del ”Jag tycker att du ska följa med mig hem i kväll”. Säger inte folk sådana saker längre eller har jag blivit för gammal, fet och ful för att vara värd sådana kommentarer? Om det sistnämnda är verklighet ska jag gräva ner mig någonstans, skaffa mina barn själv och vara singel tills jag dör.
6 kommentarer:
du är inte ensam. Jag fattar inte heller - folk tycks vara så otroligt rädda för att ens antyda att de är intresserade. Har de alla fått nobben för ofta?
Hur gör man då för att visa att man vill???????
Jag vet inte hur en gör för att visa att en vill..
Jag brukar säga det rakt ut, fast sist jag gjorde det blev jag iofs nobbat pga av en tvättid, så det verkar inte funka det heller.. Efter det säger jag inte mycket alls, så det kan mycket väl ligga något i det där med att alla har fått nobben för ofta.. hmmm..
:)
Jag tycker vi inför obligatoriska stämplar i pannan, för att undvika missförstånd. Om man kunde lära sig att vara mindre "svensk" och inte vara så förbannat rädd för att göra bort sig så skulle allt bli så mycket enklare.
Point taken. Verkligen. Människor är i regel väldigt rädda för att göra bort sig.
Jag gillar dock idén med stämplar i pannan :)
Jag håller med dig. Det verkar som att man inte får säga rakt ut vad man vill. Det är alldeles för på och ärligt så då blir folk rädda och undrar vad det är frågan om. Man måste leka och låtsas och sen bara råka förföra någon för att det bara blev så men egentligen var man ju inte alls så intresserad, eller nåt.. I alla fall gillar jag det inte alls och jag tänker aldrig bli sån även om jag har hela världen emot mig. Nånstans därute måste det finnas någon som också vågar säga vad hon tycker och tänker.
Jag hatar att leka och låtsas.. Jag är fan vuxen, det känns bara fånigt, men lik förbannat hamnar jag i det ändå, fast jag egentligen vill tala klarspråk. Måste ta tag i det där..
Usch och Fy..
Skicka en kommentar