I dag på förmiddagen satt jag i godan ro i min säng och läste en bok när det plötsligt blev action i köket. Först kommer katt nummer 1 farande i 180 knyck och kastar sig uppför trappan till övervåningen, tätt följd av katt nummer 2, glatt följd av katt nummer 3. Innekatter på grönbete brukar jaga varandra och leva loppan, inget konstigt med det. Förutom då den lilla detaljen att jag bara har två katter, inte tre. Katt nummer 3 var alltså en inkräktare, svart som synden och mycket ettrig.
Ut med dig, sa jag till inkräktaren, du bor inte här. För att vara så ettrig var den faktiskt ganska lydig ändå och kastade sig hals över huvud ut genom dörren och bort över åkern. I och med detta tilltag är husfriden åter, tänkte jag och återgick till min bok. Ack vad jag bedrog mig.
Efter mindre än en minut var det action på gång igen, på övervåningen denna gång. Katt nummer 1, vi kan kalla henne Alzheimer, morrar och visatändernafräser åt katt nr 2, som vi kan kalla för Dampis. Dampis kan inte förstå varför Alzheimer helt plötsligt fräser åt henne så hon tycker att det är säkrast att fräsa tillbaka för att sedan kasta sig nerför trappan, tätt följd av Alzheimer som barrikaderar sig i trappan, reser ragg, slickar öronen bakåt och fräser för allt vad hon är värd. Dampis fattar ingenting, hon bor ju faktiskt här, så hon tycker att det återigen är bäst att fräsa tillbaka.
Och så har det hållit på, hela jävla dagen. Dampis försöker närma sig Alzheimer för att visa att det är hon, kompisen som Alzheimer har känt och bott med sedan hon var liten. Alzheimer vägrar att tro på detta, trots att Dampis är bondkattsspräcklig och inkräktaren var kolsvart, så fort hon ser Dampis fräser hon vilket enbart leder till att Dampis blir förbannad och fräser tillbaka. Ett par gånger under dagen har jag tänkt att ”snart smäller det, de kommer börja slåss på riktigt”, det har tack och lov inte hänt ännu, men det har varit nära.
Vad är det för jävla djur en har? Här kommer det en inkräktare och då börjar de bråka med varandra när de verkligen skulle behöva samarbeta. Jävla särkatter.
Jag och Mamma har kommit fram till att Alzheimer både måste vara färgblind och ha någon form av minnesstörning.
6 kommentarer:
"Jävla särkatter". Ja, katter är sär! :)
Blir dock lite nyfiken på var du kommer ifrån eftersom du använder "en" där jag använder "man". I språkligt sammanhang alltså, inte sexuellt på något vis :)
Mina katter brukar inte vara sär, men nu är de fan helt störda..
Att jag använder "en" istället för "man" är inte dialektalt, det är en del av min feministiska analys av svenska språket. Ordet "man" känns så oerhört patriarkalt så jag brukar oftast ersätta det med "en". Ibland har jag tänkt att jag ska ersätta det med "kvinna" men då skulle nog ingen fatta vad jag skriver :)
Tack för ordet sär förresten, jag har börjat använda det efter att du skrev det någonstans :)
Jag hade också funderat på det där med "en". = ) Men nånstans i landet säger de väl så? Det låter lite bonnigt tycker jag. Hehe.
Bonnigt? Det var det värsta. :)
jag vet inte vart i landet det kan tänkas vara.. i någon avkrok säkert :)
Det (s)är banne mig det finaste jag hört sen jag konfirmerades :)
"En", okej, då är jag med. En medveten språklig protest i viktigt syfte är värt mer än hundra galna aktivister med dreadlocks med tillhörande brinnande underkläder!
Själv brinner jag för att hålla konjunktiven levande; bleve, sprunge, vore och dylikt är ord jag kastar ur mig dagligen, trots att folk betraktar mig som, just det, sär.
Språkliga protester är de bästa protesterna. Men jag måste dock säga att de där aktivisterna låter som ett härligt gäng de med, speciellt om de eldar upp saker, jag gillar ju att elda! :)
Levande konjunktiv är bra! Jag jobbar på mina betoningar också, jag brukar tex säga "mycket" med ett tydlig T på slutet. Det tycker jag är fint. :)
Skicka en kommentar