Kan inte sova

Det är för jävligt, två på natten. Med utgångsläget minus på sömnkontot borde det inte vara så svårt att somna men det går bara inte. Övertrött och fnittrig är jag, efter en kväll med Snuttjejen, som slutade med två öl och uppgivna asgarv över att vi inte lyckades installera det olagligt nerladdade officepaketet, hur vi (läs hon, jag fyllde snarare funktionen dekoration än hacker) än försökte. När inte ens öl hjälpte gav vi upp och nu är jag piggare än någonsin. Så natten till ära tänkte jag passa på att berätta något av det roligaste jag hört på länge. Håll till godo med följande godnattsaga.


När engelskan kom till Sverige

Oraklets och min gemensamma vän Supermamman kommer från en mindre ort i Skåne, hon bor numera i storstaden men hennes syster bor kvar på den lilla orten och jobbar som lågstadielärare. Systern i fråga hade för ett tag sedan utvecklingssamtal med barnens föräldrar. Ett av barnen i Supermammans systers klass heter Clarke, ni vet som Clarke Olofsson, fast den här Clarke är sju år gammal och än så länge inte kriminell. Näväl, utvecklingssamtalet med lille Clarkes föräldrar löpte på och Supermammans syster pratade på om hur det går för lille Clarke i skolan. När samtalet pågått en stund tittar lille Clarkes mamma på Supermammans syster och säger med irriterad röst (på bred skånska) "daauu, han heutör faktiskt Slaaarrk".

Slark.
Barasådär.
Slark -uttalat precis så, bokstavligt.

Bakgrunden till det hela är följande: När engelskarevolutionen nådde Sverige i form av televisionsprogram under 40- och 50-talen såg en massa i väntans tider-föräldrar namnen Cliff och Clarke i eftertexterna på nämnda televisionsprogram. Föräldrarna i fråga tyckte att namnen såg fina ut och eftersom de aldrig pratat något annat språk än sitt modersmål trodde de naturligtvis att namnen skulle uttalas Sliff och Slark. Cykel och Citron. Sliff och Slark. Oerhört logiskt, inte sant.

Fortfarande i Sverige idag finns det alltså föräldrar som ger sina barn namnen Sliff och Slark. Åt detta har jag skrattat så mycket att jag inte orkar skratta åt det mera. Mina tankar går naturligtvis till lille Slark i Supermammans systers klass, som felaktigt blivit kallad för Clarke av sin ovetande lärarinna fram till det ödesdigra utvecklingssamtalet. Stackars lille Slark som inte vågat säga att han faktiskt heter just Slark och inte Clarke. Låt oss hoppas att han inte får men för livet det lilla livet.

Om en googlar på Sliff och Slark får en upp en rad träffar. Personligen fastnade jag för detta blogginlägg och tipsar därför den som vill fortsätta läsa om detta fantastiska fenomen att klicka sig vidare.