butchdöd och klyschor

Jag har diskuterat trendbutchdöden med Exkollegan över ett glas. Hopplösa trendbutchspanande trettioplussare som vi är så gick vi naturligtvis på djupet. Slutsatsen blev tragisk; den superattraktiva trendbutchen är död, den finns inte längre. De singeltrendbutchar som drog runt i stora horder för sisådär fem-tio år sedan har gått ett av tre öden till mötes.

1. De har gift sig och skaffat barn.
2. De har blivit femme.
3. De går på könsutredning på Huddinge i väntan på att bli de heterosexuella män som de borde ha blivit från början.

Efter det konstaterandet bestämde vi oss för att ta ytterligare ett glas, invänta våren, sommaren och Europride. Vi måste leva på hoppet sa vi, pepp pepp pepp, några måste det finnas kvar om det så må vara bottenskrap. Det kan inte vara kört, det får inte vara kört. Vi peppade så hårt att det blev pinsamt uppenbart att vi båda är livrädda för att det ska vara kört för oss. Men vi sa det aldrig, gud förbjude, en får ju inte gå och bli bitter, ånejvars. Jag försökte glatt påpeka att jag faktiskt alldeles nyss träffat en superattraktiv trendbutch som definitivt inte var något bottenskrap. I samma ögonblick som jag sa det blev det naturligtvis ännu värre, när insikten om att det inte räcker med att bara hitta en (vilket är svårt nog) slog ner som en bomb. Ömsesidigheten, den förbannade ömsesidigheten. I mitt salongsberusade tillstånd förbannade jag mig själv. Ibland är jag inte så smart som jag kan verka. Efter det tog vi ett tredje glas, vi tyckte att det var lika bra, det var ju trots allt lördag.


Apropå trendbutch så drog hon den där klyschan, den där klyschan som är så klyschig att jag inte kan skriva den här, risken att hårddisken skulle smälta om jag gör det är för stor. Hon drog den och jag undrade i tysthet om hon kunde höra hur klyschigt det faktiskt lät. Om inte annat såg hon att mitt leende var ironiskt och lagom uppgivet. Hon hade inte behövt säga det, jag visste redan. Antagligen visste hon också att jag visste men det kändes väl bättre för henne att säga det antar jag. Det är mycket jag redan vet som hon och många andra tror att jag inte vet. Så får det vara, vardagsmat.

Får pepp-sms från Kloka Vännen. Hon tycker att jag ska lyssna på en låt.
You say you want to be free.
Thats bullshit baby, you just want rid of me.
Kanske, kanske inte. Vem vet. Det spelar ingen roll längre.


Jag träffar Kexet igen och för första gången på länge gör det mig glad och det ger mig någonting. Hon är som hon är, men vi kan varandra hon och jag, på gott och ont och nu känns det äntligen bara bra, bara bara bra. Tänk att vi klarade av att komma hit, så snabbt dessutom. Vi är värda medaljer och fyrverkerier. Födelsedagar och sån skit, bah. Att försonas med sitt ex och dessutom lyckas bygga en ny respekt och en ny typ av relation på bara ett halvår efter år av söndertrasande och nedbrytande mönster, det är nått som är värt och fira det. Det är nu och ingen annan gång som vi verkligen borde bli firade hon och jag. Vi borde få tårta, champagne och stående ovationer. Det vore nått det. Jag undrar om Åhlens säljer "Grattis -ni överlevde en mardrömsseparation och tog er vidare på kortast möjliga tid" kort? Det borde de göra, de skulle gå åt som smör. Jag skulle köpa hela lagret om inte annat.