Har funderat hela dagen på hur en ska beskriva känslan. Men orden finns inte. Målade på terapin istället, massa färger, bara massa färger, alla kritor som fanns, i en enda röra. Och bara ett ord. Komplett. Men det räcker inte heller till. Min bröstkorg skakar och jag hatar att ord, när jag skulle behöva dem som mest, är bristfälliga, intetsägande, ickebeskrivande.
Jag knyter mina kallsvettiga händer och tänker att jag inte får tappa bort mig själv. Inte tappa bort, inte förlora, inte en gång till. Får inte heller stalka, inte inte stalka. Inte skrämma, inte bli sådär jobbig. Vänta, vänta, vänta. Men vill ändå veta, vill veta NU, vad det här är? All in my head? En reminder? Eller något annat? Oavsett vad så är det på riktigt nu, skrämmande på riktigt.
Om jag faller och det inte är ömsesidigt kommer jag slå mig blodig och kravla runt i mina egna inälvor. Det vet jag, alldeles säkert. Jag vet hur det känns och jag vill aldrig aldrig känna det igen. Så inte falla, inte falla, inte än, inte nu. Vänta, vänta, vänta. Varför blir det såhär? Nu? Redan?
Inte stalka.
INTE INTE stalka.
Min mobiltelefon är en landmina igen, men den här gången på ett annat sätt, ett helt annat sätt, smspip betyder inte längre ångest, det betyder något helt annat. Tonårsfjärilar, klimakteriesvettningar och hjärtklappning i ett litet välpaketerat kitt. Jag skrattar åt mig själv men halva skrattet fastnar i halsen. Det är roligt, men inte så roligt, bara nästan.
Jag känner i alla fall att jag lever, känslan är löjligt övertydlig. Inte stalka, inte stalka, inte stalka, inte inte inte stalka. Fan!
onsdag 9 januari 2008
Inte stalka!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Oh, vilket spännande blogg det här var, bokmärkeslagd direkt ju.
nu ska jag låta styvmoderlig och alldeles klyschig, men stalking, fallande och inälvskravlande är faktiskt något du själv bestämmer helt över. så vill du inte stalka, falla eller kravla i dina inälvor så gör du inte det. så enkelt är det.
jag förstår kanske bättre än andra tjusningen i just det här fallet, men jag oroar mig över att din fot kanske är lite väl tung på gaspedalen?
Nu har jag tagit mig tid att läsa ikapp lite. Det var en utmärktbeskrivning, mobiltelefonen som landmina. Min är det också, på det bra sättet och det är sjukt, helt förbannat sjukt hur den kan generera både hjärtklappning och svettningar. Men uppenbarligen.
Jag tar och länkar, hoppas det är okej?
Skicka en kommentar