Tack för den här tiden

I skrivande stund har den här bloggen funnits i ett år, jag skrev mitt första inlägg den 20 dec 2007, i dag är det den 20 dec 2008. Jag känner därför att det är dags för en liten blogghistorik.

2004 träffade jag en brud, vi blev tillsammans och var tillsammans i tre år. Sommaren 2007 valde jag att lämna henne, ett beslut som jag inte har ångrat en sekund. Relationen hade fullkomligt brutit ner mig, det fanns bara fragment kvar av det som en gång var jag. Min ironi var borta. Mitt språk var borta. Min glädje var borta. Det mesta var borta.

Vår separation pågick över en hel årstid, hösten 2007. Trots att jag valde att lämna relationen redan under sommaren skulle det dröja till strax innan jul 2007 innan vi faktiskt var klara med varandra på ett sätt som innebar att vår bodelning var klar och att hon slutade ringa och smsa mig i princip varje dag och kalla mig för hemska saker. Brytpunkten kom när hon träffade en ny brud någon gång i november 2007, först då började hon låta mig vara i fred.

När december 2007 kom och vintern blev till ett faktum hade jag kommit så långt att jag hade hittat tillbaka till mitt språk. Jag bestämde mig för att damma av vetskapen om att jag är en skrivande person och hitta en kanal för mitt skrivande. Den kanalen blev den här bloggen.

Jag och Oraklet vinterpromenerar runt Riddarfjärden någon gång i början av december 2007.

Jag: Jag tänkte börja blogga..
Oraklet: Jaha.. om vaddå?
Jag: Jag vet inte.. typ allt.
Oraklet: Okej.
Jag: Jag tänkte att bloggen ska heta vardagsanalys för att jag tänkte analysera min vardag..
Oraklet: Okej..
Jag: Alla ska få ett namn, sådär som folk ger folk namn i bloggar.
Oraklet: haha, vad ska jag heta?
Jag: Någonting på O...

Ett par veckor efter det samtalet la jag upp den här bloggen, den såg ut som skräp och jag skrev långa haranger om min ensamhetsfobi. De harangerna blev dock inte så långvariga eftersom nyår blev en symbolisk brytpunkt för mig. När 2008 kom hade jag tagit mig ur min mardrömsseparation och parallellt med det tagit mig igenom en halvårslång terapi som kom att förändra mitt liv och min syn på nära relationer för all framtid. Jag hade hittat min ironi och min livsglädje igen. Jag var jag igen och i och med det blev den här bloggen mer och mer jag för varje dag som gick.

Jag har älskat den här bloggen, den har varit min vuxenleksak. På senaste tiden har jag dock börjat tröttna lite. Inte på bloggandet, absolut inte på bloggandet. Nej, jag har tröttnat på den här bloggen. Namnet känns mossigt och inte riktigt jag. Layouten suger, jag ser inte ens själv vad det är för färg på skiten. Dessutom påminner den här bloggen mig ständigt om varför jag började blogga och den gör det tydligt för mig att jag är någon annanstans nu, att jag har gått vidare med besked.

Dessutom har jag på sista tiden funderat på om det här med halvanonymt bloggande verkligen är min grej. Antalet personer som finns i min närhet som numera vet att det är jag som ligger bakom den här bloggen har vuxit till en skara så stor att jag har slutat räkna. Det känns i det stora hela bra och jag har själv valt att det ska vara så, men det begränsar samtidigt vad en kan blogga om, om en vill undvika att människor känner sig utpekade och uthängda. Jag har löst det genom att ibland byta bloggnamn på personer som jag bloggar om och genom att ändra tidpunkt för olika händelser som jag bloggar om.

Det här är alltså mitt sista inlägg i den här bloggen, exakt ett år efter att jag skev mitt första inlägg här. Det känns fint på något sätt. Jag upplever inte sällan att mitt liv rullar på i någon form av årscykler så det passar mig utmärkt att avsluta den här bloggen här och nu.

Så kära vänner, tack för den här tiden!

Lev väl!