Hej alla ni som inspirerades av mitt förra inlägg. Hej alla ni som efter att ha läst det tänkt att ”så ska jag också göra, jag ska säga som det är”. Hej alla ni som jag fick att tro att livet blir lättare då. Hej alla ni som måste överväga att tänka om nu.
Tänk efter mycket noga innan ni säger som det är. Det finns en rad risker med att göra det och det är inte alls säkert att livet blir lättare, tvärtom.
Jag har bestämt mig för att ”det jobbiga” ska försvinna nu, en gång för alla, om jag så ska lobotomera bort det. Jag har tömt ut de sista tårarna och alla kort är lagda på bordet. Its all in my head, jag kan se till att det försvinner därifrån. Så får det bli.
Nu ska jag ge mig ut i Pridevimlet igen och diskutera genusuttryck, monogaminormen och bristen på utrymme för maskulina uttryck inom flatvärlden med alla kloka människor som kommer i min väg.
Någonting säger mig att det kommer att bli en mycket bra dag.
